NeaFobiia

Mum told me, "Never play with guns!"


Jag låg och lyssnade på musik i min ensamhet och stillhet klockan 3 på natten.
Jag kunde inte sova. Regnet slog mot rutan och solen började långsamt färga himlen ljusare.
Och då helt plötsligt slog det mej, "Vad väntar jag på? Måste jag verkligen vänta på att nån ska komma och rädda mej och säga åt mej vad jag ska göra och vart jag ska gå? Tror jag verkligen att min riddare på den vita hingsten kommer att komma och rädda mej ens dethär seklet? Varför väntar jag hela tiden och letar efter nått, och låter alla andra trycka ner mej medans jag i hemlighet lider efter nån att komma och rädda mej? Tänk om jag kan rädda mejsjälv? Hur dum har jag inte varit mot mejsjälv alla dessa år? Varför tar jag inte bara tag i mina problem och slutar att leva i en saga som inte verkar ha något slut alls? Hur många nätter till tänker jag ligga i min säng och skrika mina tysta skrik efter nån som förstår och vägrar att dömma? Han kommer inte. Och om han nu skulle komma, så får jag ta upp sagan på nytt! För dethär är min tid att leva! Och jag kan inte låta fler männisor förolämpa mej! Jag tänker skära av alla band med de som vägrar att ta hänsyn till att jag inte är som dom och jag tänker inte leva upp till deras ideal mer! Nu är det mina ideal som gäller! Och om jag nu ska bättra mina brister, så det inte vara på deras sätt, utan på mitt! Man måste vara stark och även om man bara kan tänka på alla andras välmående, så måste man också tänka på att det man gör för andra,
inte skadar en själv."

Och så somnade jag, med salta ränder efter kinderna...