NeaFobiia

Sitter väl här. Lika tragisk och sne som igår. Fått skit av de som inte borde gett det. Och ingen kvar att kall vän. Vad blev det av mig? Hur blev jag så? Men innerst inne så förstår jag. Att det inte är jag som måste gå. Jag är bara såhär? Vad ska jag göra åt saken? Jag behöver inte leva efter den mallen som du byggde upp. Jag har en ny som är skräddarsydd för mig. Och ibland tar jag den i min hand. Då är det bara jag kvar, som står där. Alla andra är tappade. Var ska jag gå vidare nu? När alla vägskäl har vänts åt fel håll och endast gåtan över logikens mening stannar på plats. Vilket håll går du? Dig som jag tappade på vägen. Min bästa vän. Hur kunde jag vara så dum? Jag ska stanna vid den efterblivna skaran härdanefter. Du var den enda som lyssnade. Jag svek dig, ungefär i samma ögonblick som jag svek mig. Nu är jag tappad.. jag vill stanna kvar här. Och vänta tills månvarven har snurrat dina skyltar åt rätt håll. Jag ska följa dig. Vi ska gå tillsammans igen.

Förlåt