Men det var inte jag!
Att inget kunde bli fel
Dina misstag faller ner
Mer och mer
Jag är ledsen att du inte vet
Och kan tänka på det varje natt
Jag är ledsen att det blev fel
Förlåt för allt jag sagt
"Töm ditt rum
På tonårstankar nu
Du sa: Gör ditt val
Ta ett självständigt beslut
Jag höll en hand då
Mot din varma hud
Du sa: Stäng din dörr
Vi har något att reda ut"
Fix me
When you lose something you cannot replace
And I
I will try to fix you.."
Jag vet inte om det här är rätt tillfälle
Att säga vad jag känner
Men orden inuti bränner
Du är för mycket att förlora
Och jag önskar att du känner
Som jag känner
Men om jag aldrig säger vad jag känner
Så kanske jag aldrig får veta vad du känner
Och jag känner
Känner du som jag?
Jag är rädd för att förlora dej
om jag säger
vad du inte känner
Jag failar.
Jag inser att jag inte kommer någonvart med kärleksförklaringar och klichéer.
Jag har försökt skriva det här poetiskt i en timme och åstadkommit fyra olika versioner av samma sak
Och bara kommit fram till en sak..
Jag älskar dej.
Och det är det svåraste jag har sagt.
Och jag önskar att du någongång kan säga ett litet ord som,
Detsamma!
Trött på att vara människa
Jag får nog
Vecklar ut mina vingar och flyger iväg
Ni förtjänar inte det här
Jag flyger iväg
Jag flyger iväg
Jag flyger iväg
Jag flyger igenom natten
Över alla ljus
Igenom molnen
Bredvid stjärnorna
Natten bäddar om mej
Tar hand om mej
Och sluter ute alla ljud
Skyddar mej
Jag flyger
Högt
Jag flyger iväg
min väg
Och om jag skulle trilla ner i havet
Så skulle det inte göra någonting
Jag skulle låta mejsjälv drunkna
Jag skulle känna fred
Men kanske så skulle jag få panik
Och inte känna det vackra ting havet är
Och kanske så skulle jag ångra
Att jag någonsin tog på mej mina vingar
Jag är trött på att vara människa
Så nu flyger jag iväg
Jag flyger min väg
Jag flyger nattens väg
"I wanna go home, in peace where I belong.."
Men det känns..
Någonting som känns!
Men jag sitter fast
Fast i verkligheten
Och jag vill inte att folk ska förstå
*snyft*
Jag bryts ner
I bitar
Inte ens en vacker lögn kan rädda mej
Jag är rädd
Rädd för allt
För kommentarerna
Och för alla fel de säger att jag har gjort
Lämna mej ifred!
Jag splittras
Rädda mej
Orden fräter sönder själen
Jag blir mer ömtålig
Till bristningsgränsen
HÅLL KÄFTEN!
För du vet inte!
NI VET INTE!
Ni har inte rätt att kalla mej för sånt
Bara för att ni inte vet att det är värt att leva...
Jag som brukar känna mej som solen
och tycka om mejsjälv,
och hjälpa andra,
och försöka förstå andra,
Jag tynar bort..
Ni dödar mej...
Jag önskar att egoism inte var uppfunnet för människan..
Jag dödar mej med..
No longer is now no longer
Kan ändra hela världsordningen
Och få folk att göra
Brutala och Radikala saker
Som egentligen är helt onödiga
Men vem vill dö ensam och orörd
När världen tar sitt sista andetag
Och allt blir svart
"Dream of hope and misery."
Vatten
Jag står i duschen
Vattnet rinner av mej
Du rinner av mej
En del av mej rinner av mej
För du har aldrig varit min
Och det hela har bara varit en lek från din sida
De blå ljus som har hållit mej stark,
svartnar.
Du dödar mej.
Jag blir mörkare
Tills jag svultit ihjäl
Av brist
på mycket.
Jag lägger en hand mot duschkabinens insida
Jag är instängd
Från mycket
Mot mycket
Den eld som jag så länge lekt med
slocknar.
Allt blir suddigt
Jag lägger andra handen mot kabinen för att hålla mej uppe
Vattnet dränker mej
Jag brister
Vi brister
Vattnet är starkt
Släcker eldar och flyttar på sten
Spolar bort allt som är fel
Men mina fel stannar kvar
För hela havet vet,
Att jag är okrossbar mot det
Det som är menat att rena
Stöts bara bort
Det är jag som bestämmer reglerna
Men du lekte med dom
Och med mej
I en lek där man inte kan trycka på rewind utan bara på replay
Du var den som höll takten till mitt hjärta
Nu är jag ojämn
Jag blir yr
Golvet försvinner under mej
Jag faller
Och jag landar åter igen
På sanningens våg.
Kalla kårar
Du ger mej kalla kårar
Bara genom att finnas
Du är som poesi
Jag kanske kan bryta mej igenom ditt försvar
Om du kan bryta dej igenom mitt
Jag blir svag av dej
När du ger dina blå ögon till mina så känner jag blodet isa
Som ett hav som pulserar rakt igenom mej men inte försvinner
Jag blir förvirrad
Jag försvinner ett tag
Är det med flit och är det rättvist?
Jag vill veta om du kanske känner som jag?
Kanske är det rätt
och kanske är det fel
Varför är vi så kompliserade?
Finns det ingen lagom utväg?
Någonting som säger något
Någonting som bränns?
" ÄR DU DEN JAG HAR LETAT EFTER SÅ TA ETT STEG FRAM !!! "
Ett blått ljus
Du är ett blått ljus som hemsöker mina drömmar
Dina andetag gör mej både hel
och halv
Du sitter bredvid mej
men endå är jag så lång bort
Du gör mej svag
Men också stark
Dina blåa ögon gör mina dagar genomförbara
Men vad ska man säga när blickar inte längre räcker till?
Min röst håller inte
Och jag vet inte heller om din gör det
Men endå skulle vi kunna klara av alla hinder
För vi är starkare än förut!
Minns du hur det var då vi vaknade
och det enda vi såg
var varandra?
Och hur intensiviteten pumpade när ljusblått mötte mörkblått?
Vi två är kontraster, du och jag
Men endå är vi samma färg.
Vad ska det bli av oss?
Vi måste börja strida
Världen passerar oss om vi inte börjar fäktas
Men din röst gör mej svag
Och jag tappar fattningen när jag ska tala
Men det är din röst, och endast din som kan väcka mej ur en koma
och rädda min dag.
Hur kan jag hjälpa dej och mej att kunna ta världen under armen
och låta mörkblått och ljusblått att smälta samman?
Jag är din om vi lyckas!
<3
"Om vinden är god och viljan är stark att följa våra själars rop.."
There's no knight on a white stalion's for me..
Mum told me, "Never play with guns!"
Jag låg och lyssnade på musik i min ensamhet och stillhet klockan 3 på natten.
Jag kunde inte sova. Regnet slog mot rutan och solen började långsamt färga himlen ljusare.
Och då helt plötsligt slog det mej, "Vad väntar jag på? Måste jag verkligen vänta på att nån ska komma och rädda mej och säga åt mej vad jag ska göra och vart jag ska gå? Tror jag verkligen att min riddare på den vita hingsten kommer att komma och rädda mej ens dethär seklet? Varför väntar jag hela tiden och letar efter nått, och låter alla andra trycka ner mej medans jag i hemlighet lider efter nån att komma och rädda mej? Tänk om jag kan rädda mejsjälv? Hur dum har jag inte varit mot mejsjälv alla dessa år? Varför tar jag inte bara tag i mina problem och slutar att leva i en saga som inte verkar ha något slut alls? Hur många nätter till tänker jag ligga i min säng och skrika mina tysta skrik efter nån som förstår och vägrar att dömma? Han kommer inte. Och om han nu skulle komma, så får jag ta upp sagan på nytt! För dethär är min tid att leva! Och jag kan inte låta fler männisor förolämpa mej! Jag tänker skära av alla band med de som vägrar att ta hänsyn till att jag inte är som dom och jag tänker inte leva upp till deras ideal mer! Nu är det mina ideal som gäller! Och om jag nu ska bättra mina brister, så det inte vara på deras sätt, utan på mitt! Man måste vara stark och även om man bara kan tänka på alla andras välmående, så måste man också tänka på att det man gör för andra,
inte skadar en själv."
Och så somnade jag, med salta ränder efter kinderna...
Teamsong !
Amfetamin upp och hoppa!
Jag är en vampyr !
Blä! Jag mår illa! Tror jag har nog drabbats av nått rött virus,- mabye? Ska gå och duscha, men är rädd för att spy i duschen. Men antagligen så spyr jag förhoppningsvis inte !
Jag var hemma hos mein grandma und käka och sen lånade jag hennes paraflax för att gå hem i spöregnet. Nu sitter jag här och vet varken ut eller in. Och my man åkte förbi mej på vägen hit..
Goodbye, adios, tshüss och hejdå.
